(Vi får inte glömma i detta inlägg att snöröjningen under den här vintersäsongen har fungerat klanderfritt. Mycket bättre än förra året. Det har verkligen varit tipptopp och Åsa med hennes traktor och tillhörande snöslunga har gjort ett kanonjobb.)
Problemet som varit i år är någon helt annat. Det kan ju inte undgått någon att infartsvägen fram till Jutagården på senare tid varit värre än någonsin. I slutet av vintern, när det övergick från tvåsiffriga minusgrader till att växla mellan plus och minusgrader, så blev vägen isig och hal med 1 decimeter tjockt istäcke. När isen sakteligen smälte bort så blev vägen bara mjukare, håligare och lerigare än någonsin. Helt fruktansvärd. I februari var vi i kontakt med en firma som skulle hjälpa oss att få i ordning på vår väg men han sa att man inte kunde göra något förens tjälen gått ur marken. Och nu in i april, ett bra tag senare har ”projekt vägen” påbörjats. Igår kom det ett flertal lass grovt grus som lades ut. Det blev en stor skillnad och nu skall grusmassorna köras till och bli hårt, sen skall det läggas på mer, och mer och mer. Så jag vill bara meddela alla som svurit över vägen. Det är på väg mot bättre tider. Vi ser ljuset i tunneln 
Hoppas ni gör det också.
.
Sen som en liten bonus kom grannen Bosse över och hjälpte oss med vår egna lilla fina bäck som ringlat sig så fint över den andra infartsvägen. Efter paddocksbygget så har det ju samlat sig massor med vatten i den hagen vid lekplatsen. Regnvatten drog med sig grusmassor från paddocken ner i dräneringsrören som nu är helt igentäppta och ur funktion. Detta har då medfört att vatten inte hunnit eller kunnat rinna undan. Vattennivån blev högre än vägen och då hade vattnet inget annat val än att tränga ned i vägen och göra en liten bäck för att kunna rinna vidare. Många har skojat och sagt att Jutagården har en egen lite sjö. Och vissa stunder ser det verkligen inte bättre ut. Fast inget ont som inte har något gott med sig:
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Vi har haft så mycket vatten under en längre tid att änderna till och med flyttat hit. I somras hade vi tiotalet ankungar som simmade omkring. Gulligt.
Dock så var isvaken i vintras som bildades inte fullt lika gullig. Vare sig bilar eller hästar kunde ta sig över. 
Igår kväll kl 22 när jag åkte hem så kunde jag köra bilen lätt och välmående över utan minsta skavank. Vilken njutning. Det kändes gött! Tog lite bilder i mörkret för att föreviga denna stund. 
Nu ligger det ett rör under vägen
Ps: Här ser ni en bild över vem som ansvarar för vad. 
Frida och Johan jobbar hårt med att få igång vägsamfälligheten och de har nu äntligen fått till ett årsmöte som skall vara i maj. Vägsamfälligheten har mer eller mindre inte fungerat, de har inte haft något årsmöte på fem år. Efter mötet hoppas vi få ordning på allt som rör vägen. Håll tummarna!
