Nu har två dagar gått men det känns som tiden stått stilla. Tårarna börjar tryta och man har börjat inse att Cosmos och Toppis faktiskt är borta. Men det känns fortfarande så himla tomt och konstigt.
Jag och Frida kommer med all säkerhet komma ihåg den här dagen och minnas den som det värsta som hänt oss i vårt relativt långa hästliv. Så himla tragiskt, overkligt och orättvist. Man står helt utan makt att kunna ingripa. Vi inväntar fortfarande provsvaren och hoppas därefter att vi kan få svar på alla de frågor vi ställer oss. Varför?
Glädjen i detta tragiska var helt klart i tisdags kväll när vår fina Wiggo lastades ur igen på Jutagården pigg och glad efter en dag på veterinärkliniken. Han ligger oss så varmt om hjärtat och det hade varit en obeskrivlig förlust att mista även honom.
Ett annat glädjeämne är att det finns så fina, varma och underbara människor runt omkring oss på Jutagården. Det har kommit mängder med hälsningar av olika slag och det värmer mycket. Verkligen! Stämningen i stallet är enorm och att vi delar detta tillsammans är väldigt fint. När man går förbi minnesbordet i stallet som är fyllt till bredden av fina saker, blommor, hälsningar med mera påminns man om det som förenar oss, kärleken till hästen. Allt detta gör verkligen att sorgearbetet går lättare. Det ligger en minnesbok på bordet som fyllts med mängder av fina hälsningar. Jag skulle egentligen vilja dela med mig av allihop. Det är stort! <3
